Jaha. Dags att skriva testamentet över marathon i Prag. Jag var ju väldigt besviken och fällde en och annan tår, men jag är ju ändå nöjd över erfarenheten. Och även om det inte kanske låter så i texten nedan, så var det faktiskt också väldigt, väldigt roligt.
Men fortfarande är jag konfys över min tid, min egen garmin gav 04:08:43 på 42,280 meter (alltså lite längre än en mara, jag hade knäppt på den för tidigt). Medan den officiella tiden var 04:16:53.
På väg mot starten. Notera ungen som kikar fram med en ny pistol i högsta hugg.Väderprognosen höll och det var soligt och +6 på morgonen, jag bestämde mig för att springa i långa kompressionstights från Röhnisch, linne från Nike, en långärmad blus från Röhnisch och kompressionsstrumpor från Gococo.Och så mina gamla DS Trainers på fötterna.
Hur som helst så åt jag antagligen för dåligt på morgonen. Vårt hotell hade försett mig med frukost till rummet i och med att det var så tidigt. Men de ljusa rostbrödena var torra och äckliga då jag inte hade ngn brödrost och jag fick verkligen tvinga i mig dem. Sedan jogge och flingor på det och vätska. Och en banan och energybar på väg till väskinlämningen.
Allt funkade väldigt smidigt före start, det var inte så många kvinnor tydligen som sprang, för kvinnorna hade en egen väskinlämning utan kö. Jag drog på mig en engångsregnrock för att hålla värmen. Enda minuset i arrangemangen var att det fanns alldeles för få toaletter.
Det var lite trångt i starten, men jag kom bra i gång och gick ut i 05:31 tempo. Andra kilometern i 05:27. Och så rullade det på. Vid 14 km så stod Riku och Valter och hejade tillsammans med Jocke, en kompis till Riku som också skulle springa men blivit skadad. Då kände jag mig ännu oövervinnerlig och stark.
Det är Jocke som springer bredvid med väskan på ryggen, han filmade en liten intervju med mig samtidigt, ska lägga ut den vid tillfälle.
Vid 19 km fick jag en liten dipp men kastade in en gel och tänkte positiva tankar, 20 och 21 gick fint. Men vid 22 blev jag hungrig. Inte lite hungrig utan hungrig as in vrålhungrig. Tänkte bara på hungern och hur trött jag ändå är och då började kilometertiderna bli sämre förstås. 25 och 26 gick igen bättre, sedan igen vanvettig trötthet då jag började förhandla med mig själv i stil med att om du springer ännu 500 meter får du gå i 20 meter... Men jag bet ihop, gick i och för sig nog medan jag drack vid vätskestationerna.
Vet inte när jag kastade in en till gel,i något skede gjorde jag det. Vid 28-29 ansåg jag själv att det är sjukt att utsätta sig för sånt här. Sedan gick det igen lättare vid 30. Kommer inte ihåg så mycket före vid 33 km då min fina hejarklack på nytt stod och hejade, det gav extra energi och jag knegade vidare.
36-39 km var värst, ingen publik och ingen happening. Det var tugnt. Benen kändes som stolpar och det värkte i vaderna. Min garmin visade att 36 var en riktigt dålig kilometer, med 06:39 som medelfart.
På något jäkla vänster så fick jag till en spurt de sista 280 metrarna, enligt garmin (som jag ju inte för tillfället litar alls på) så sprang jag med 04:25 fart.
En trött, hungrig och besviken marathonlöperska efter loppet.
Men nu har jag nog torkat tårarna, kommer ju fler lopp. Har lärt mig att trycka i mig kolhydrater under loppet, fast det känns som de inte behövs just då. Och att äta för kung och fosterland på morgonen före ett lopp.
Dessutom borde jag nog träna på den mentala biten en aning och inte börja förhandla med mig själv så fort det känns jobbigt. Är sugen på revansch i Amsterdam i oktober, ska kolla lite flyg och se om min hejarklack är med på noterna.
Bloggens inlägg (Atom)